Den sällsynta kvinnan

Franquin verkar ha varit en god människa. Han hade en varm humor, var en stor konstnär och gillade djur. Allt detta ger han uttryck för i sina verk. Han gillade säkert också kvinnor. Men representationen av dessa i hans historier är dock beklaglig.
   Problemet med Franquins skildring av kvinnor i hans Spiroualbum är att han knappt skildrar dem överhuvud-
taget där. Det är verkligen en mannens värld som förmedlas. Som läsare är det följaktligen svårt att hitta kvinnliga karaktärer som har mer än en replik och som inte bara utgör en anonym bakgrundspublik till äventyrens epicentrum. Nu kanske någon får för sig att jag helt har glömt bort hans excellenta journalist Sickan. Inte alls. Tvärtom hyllar jag henne i min recension av Noshörningens horn. Men hon agerar trots allt bara aktivt där, i Diktatorn och champinjonen samt i Familjen Marsupilami.




















Om man därför bortser från Sickans unika roll framstår Franquins kvinnogalleri som påtagligt minimalt, bristfälligt och onyanserat. Hans porträtt av det täcka könet präglas i alltför hög grad av passiva stereotyper. Ofta består dessa av unga och nätta fröknar med yrken såsom sekreterare, sjuksköterskor, expediter eller flygvärdinnor. Högre upp i åldern är överviktiga servitriser och paranta pantertanter norm. Vad de samtliga har gemensamt är att de fungerar som dekor till berättelseperiferin.
   Det kan möjligen tyckas vara lite orättvist att applicera ett modernt genusperspektiv på Franquins livsverk, som till största delen kom till under 1950-talet. Man kan hävda att hans dåtida kvinnosyn inte är så mycket mer oroväckande än den som hans andra, också manliga, kollegor gestaltade i serier som Tintin,
Iakttaget av Kirk Reichmann




















Lucky Luke och Asterix. Men dels är det väl mest en dålig bortförklaring och inte en riktigt giltig ursäkt, och dels har vi betydligt mer progressiva Modesty Blaise från ungefär samma tid, även om hon som kvinnoförebild inte heller är helt perfekt.    Sickan säger det bäst, till en gubbe:
”Att ni inte skäms!”