Den
sällsynta kvinnan
Franquin verkar ha varit en god människa. Han hade en varm humor, var en
stor konstnär och gillade djur. Allt detta ger han uttryck för i sina
verk. Han gillade säkert också kvinnor. Men representationen av dessa
i hans historier är dock beklaglig.
Problemet med Franquins skildring av kvinnor i hans Spiroualbum
är att han knappt skildrar dem överhuvud-
taget där. Det är verkligen en mannens värld som förmedlas.
Som läsare är det följaktligen svårt att hitta kvinnliga
karaktärer som har mer än en replik och som inte bara utgör en
anonym bakgrundspublik till äventyrens epicentrum. Nu kanske någon
får för sig att jag helt har glömt bort hans excellenta journalist
Sickan. Inte alls. Tvärtom hyllar jag henne i min recension av
Noshörningens
horn. Men hon agerar trots allt bara aktivt där, i
Diktatorn
och champinjonen samt i
Familjen
Marsupilami.

Om man därför bortser från Sickans unika roll framstår
Franquins kvinnogalleri som påtagligt minimalt, bristfälligt och
onyanserat. Hans porträtt av det täcka könet präglas i alltför
hög grad av passiva stereotyper. Ofta består dessa av unga och nätta
fröknar med yrken såsom sekreterare, sjuksköterskor, expediter
eller flygvärdinnor. Högre upp i åldern är överviktiga
servitriser och paranta pantertanter norm. Vad de samtliga har gemensamt är
att de fungerar som dekor till berättelseperiferin.
Det kan möjligen tyckas vara lite orättvist att applicera
ett modernt genusperspektiv på Franquins livsverk, som till största
delen kom till under 1950-talet. Man kan hävda att hans dåtida kvinnosyn
inte är så mycket mer oroväckande än den som hans andra,
också manliga, kollegor gestaltade i serier som Tintin,
Iakttaget
av Kirk Reichmann
Lucky Luke och Asterix. Men dels är det väl mest en dålig bortförklaring
och inte en riktigt giltig ursäkt, och dels har vi betydligt mer progressiva
Modesty Blaise från ungefär samma tid, även om hon som kvinnoförebild
inte heller är helt perfekt. Sickan säger det bäst,
till en gubbe:
Att ni inte skäms!